Djurliv i Tanzania: Big Five och mycket mer

Tanzania skyddar några av kontinentens största och mest varierade djurbestånd, och den här guiden till djurlivet i Tanzania hjälper dig att avgöra var du ska leta, när du ska åka och vad du kan vänta dig. Den är skriven från framsätet i en safaribil, inte från en broschyr. När vi beskriver en plats eller en säsong har vi försökt säga vad som brukar hända och vara ärliga med det som ibland uteblir.

Ett ord om förväntningar före allt annat. Det här är vilda djur som lever sina egna liv, och ingen arrangör kan lova en viss art en viss morgon. Det som god planering gör är att förbättra oddsen: rätt park, rätt månad, en guide som läser bushen och tillräckligt många dagar för att turen ska hinna ikapp dig. Du kan aldrig få några garantier för vad du ser, men en väl byggd resplan gör de stora ögonblicken betydligt mer sannolika.

Varje avsnitt nedan tar en djurgrupp i tur och ordning, med de fem berömda först. Vi bygger på djurlistorna från de parker vi besöker oftast, och vi nämner de platser där varje art oftast ses. Se månaderna som en vägledning: nederbörden varierar från år till år, och djuren följer vattnet och gräset.

Big Five i Tanzania är lejon, leopard, elefant, afrikansk buffel och noshörning. Namnet kommer från jaktens gamla tid, när dessa var de djur som ansågs farligast att jaga till fots, och i dag är det helt enkelt en praktisk checklista för besökare med kamera. Fyra av de fem finns över stora delar av de norra och södra parkerna. Noshörningen är den svåra, och den avgör vilka resplaner som ärligt kan lova hela uppsättningen.

Om du undrar var du ser Big Five är Ngorongorokratern det vanliga svaret. Kraterbotten, ungefär 610 m / 2 000 ft under kanten och cirka 260 kvadratkilometer / 100 kvadratmiles stor, rymmer lejon, elefanter, bufflar och leoparder vid sidan av en av Östafrikas sista livskraftiga grupper av akut hotade svarta noshörningar. Att se alla fem under en och samma dag där är realistiskt, men fortfarande inte säkert, och noshörningarna står ofta långt ute på den öppna slätten.

Serengeti ger en annan sorts Big Five-berättelse. Lejon, leoparder, elefanter och bufflar finns alla i god mängd, medan noshörningarna är mycket få och noga skyddade, så de flesta som vill se alla fem kombinerar Serengeti med kratern. Tarangire och Ruaha är utmärkta för fyra av de fem utan noshörning, och med betydligt färre bilar vid varje möte med djuren.

Lejon är det djur de flesta besökare drömmer om, och Tanzania har gott om dem. De sover större delen av dagen, ofta tjugo timmar per dygn, så det första mötet är oftast en gulbrun gestalt som ligger platt i gräset eller är draperad över en sten. Serengetis granitkopjer är favoritutkikar, och en lejonhona utsträckt längs ett klippblock är en av de vanligaste och mest givande synerna på slätterna.

Den bästa tiden att se lejon i Tanzania beror på vad du vill följa. Under torrperioden från juni till oktober är vattnet knappt, flockarna är lättare att hitta nära floder och jakten är tät. Från januari till mars fylls kortgrässlätterna kring Ndutu av nyfödda gnuer och zebror, och lejonen följer efter. Tidig morgon och sen eftermiddag är bäst under alla årstider, eftersom kattdjuren då är i rörelse och ljuset är vackert.

De trädklättrande lejonen vid Manyarasjön är välkända. Flockarna där uppges vila i grenarna på akacior och korvträd, troligen för att slippa värmen och de bitande flugorna, och Tarangire har liknande berättelser. Vi säger alltid uppges, aldrig garanterat: det är en härlig bonus när det inträffar, och det ska aldrig vara skälet till att du väljer en park. Din guide vet var flocken sågs senast.

Leoparderna är de skygga. De jagar på natten, vilar på dagen i träd eller tät vegetation och är det av Big Five-djuren som besökare oftast missar. Undrar du var du ser leoparder i Tanzania är det bäst att börja längs Seronerafloden i centrala Serengeti, där stora fikon- och korvträd kantar vattnet. Tarangire, Ruaha och Nyerere har också goda bestånd, och en tålmodig guide kontrollerar varje trolig gren.

Gepard är öppna landskapets djur. De jagar på dagen, så gepardjakt på slätten är något du faktiskt kan hoppas få se, oftast på kortgrässlätterna i södra Serengeti och kring Ndutu tidigt på året. En gepard klättrar ofta upp på en termitstack eller till och med på bilens motorhuv för att få överblick. Håll dig stilla och tyst om det händer, och låt djuret avgöra hur nära det vill vara.

Sedan finns de små kattdjuren, som belönar en skarp blick. En serval har enorma öron, långa ben och en fläckig päls och ses oftast i gryning eller skymning när den slår ned på gnagare i högt gräs, på platser som Ngorongorokratern och Serengeti. En karakal, med sina svarta öron med tofsar, är långt ovanligare. Ett glimtvis möte med serval och karakal är en gåva, inte något någon kan planera för.

Elefanterna i Tarangire är en av parkens stora dragplåster. Under torrperioden från ungefär juni till oktober är Tarangirefloden det viktigaste vattnet på milsvida avstånd, och elefanthjordar samlas längs den i antal som kan nå dussintals på en gång, ibland med pyttesmå kalvar tryckta mellan de vuxnas ben. Uråldriga baobabträd står runtom, och kombinationen av grå kroppar och enorma snablar ger en fantastisk syn.

Afrikansk buffel ser lugn ut men hör till de mest respekterade djuren i bushen. Gamla tjurar håller sig ofta ensamma eller i små grupper och kan vara vresiga, medan flockarna med honor och kalvar rör sig tillsammans i hundratal eller fler. Buffeln är lejonens viktigaste byte i många områden, så en stor hjord följs ofta av en flock. Oxhackare som sitter på ryggen och äter fästingar är ett fint motiv att fotografera.

Noshörningen är den sällsyntaste av de fem. Svarta noshörningar i Ngorongorokratern syns på avstånd, och en titt genom kikaren är det vanliga, medan en nära upplevelse hör till undantagen. De här djuren jagades nästan till utrotning i hela Östafrika, och de små grupper som finns kvar bevakas noga. Din guide håller sig långt tillbaka, talar tyst och kan välja att lämna ett djur ifred om det verkar oroligt. Den återhållsamheten är en del av varför de överlever.

Den afrikanska vilda hunden är ett av kontinentens mest hotade rovdjur, och att få se en flock är ett verkligt privilegium. Vilda hundar i Ruaha och Nyerere är den bästa chansen i Tanzania, och båda parkerna är stora, vilda och sparsamt besökta. Flockarna drar omkring över enorma områden, har sitt gryt på samma plats några månader varje år och kan försvinna i veckor. Hoppas du på att få se dem bör du ge resan flera dagar i söder och hålla förhoppningarna öppna i stället för bestämda.

Den fläckiga hyenan har ett orättvist rykte som asätare. I själva verket är den en skicklig jägare som fäller det mesta av sin egen mat, lever i sammansvetsade klaner som leds av honor och kommunicerar med ett förvånande register av tjut, fnissningar och stönanden. Hyenor är aktiva på natten, och Ngorongorokratern är en bra plats att se dem vid grytet, med ungar som leker vid ingången tidigt på morgonen.

Sjakaler, fladdermusrävar och honungsgrävlingar förtjänar också ett omnämnande. Svartryggiga och gyllene sjakaler travar över slätterna på jakt efter rester, och fladdermusrävar använder sina enorma öron för att lyssna efter insekter under jorden. Honungsgrävlingen, som gett Lemala Safaris dess emblem, ses sällan och är seg, orädd och fullt i stånd att få ett lejon att tänka om. Ser du en bör du säga till alla i bilen.

Massajgiraffen är Tanzanias nationaldjur, och det är lätt att förstå varför människor älskar den. Hög och mönstrad i taggiga fläckar betar den på toppen av akaciaträd och går med en långsam, svajande gång. Du hittar giraffer i nästan varje nordlig park, ofta i lösa grupper. De ser fridfulla ut, men håll utkik efter den dramatiska synen av två hanar som svingar halsarna mot varandra i en långsam, tung duell.

Zebror och gnuer är slätternas ryggrad. Deras antal stiger och faller med regnet, och i Serengeti följer de stora hjordarna gräset genom året. Vill du se zebror och gnuer i enorma mängder bör du tänka på kalvningsmånaderna i söder från januari till mars, eller flodövergångarna i norr från ungefär juli till oktober. Djuren är i rörelse där gräset är grönast, så fråga din guide var de finns just nu.

Mindre antiloper ger oändlig variation: impala, Thomsons gasell, Grants gasell, vattenbock, eland, topi, kongoni och den lilla dikdiken, som håller ihop ett helt liv. I söder lägger Ruaha och Nyerere till sabelantilop, hästantilop och större kudu, arter du inte ser på den norra rundan. De här djuren är näringskedjan gjord synlig, och att se hur de betar, skyggar och trycker ihop sig visar var rovdjuren är.

Flodhästdammar hör till safarins stora glädjeämnen. Flodhästar tillbringar dagen under vattnet för att skydda huden mot solen och lämnar det i skymningen för att beta på gräs, ibland flera kilometer bort. De orsakar fler människors död i Afrika än de flesta andra stora djur, så stanna i bilen och kom aldrig mellan en flodhäst och vattnet. Dammen nära Seronera i Serengeti är ett pålitligt ställe att höra deras grymtningar.

Under torrperioden erbjuder Katavi nationalpark ett av Afrikas mest förbisedda skådespel. När Katumafloden krymper trängs tusentals flodhästar ihop i allt mindre dammar, och resultatet är en bullrig, tät scen med slagsmål och sparring. Bufflar, elefanter och lejon samlas också, och parken tar emot bara en handfull besökare. De bästa månaderna är juli till oktober.

Nilkrokodilen är den andra jätten i vattnet. Stora krokodiler ligger på sandbankar med öppna käftar, och i Serengeti väntar de vid Marafloden och Grumetifloden på de vandrande gnuerna. Några av de största är gamla, ärrade och tålmodiga. Nyerere nationalpark, med sina båtsafaris på flodsystemet, är platsen där du kan betrakta krokodiler och flodhästar från vattennivå.

Tanzanias västra parker rymmer några av de sista vilda schimpanserna i Östafrika. Schimpansvandring i Mahale nationalpark, vid Tanganyikasjöns strand, innebär att gå med spårare genom skogen för att hitta en grupp som rör sig, äter eller vilar, och sedan tillbringa en strikt begränsad tid med dem. Det är avlägset, krävande och olikt en vanlig safari. Gombe nationalpark, känd genom Jane Goodalls forskning, är det andra stora schimpansmålet, och båda är bäst ungefär från maj till oktober.

Röda colobusapor på Zanzibar lever i Jozaniskogen, det största kvarvarande området med naturlig skog på ön. Den här underarten finns ingen annanstans och är hotad. Aporna är vana vid människor och kommer ofta ned i ögonhöjd, vilket gör dem underbart lätta att fotografera. Promenaderna är guidade och korta, så Jozani går lätt att kombinera med en strandvistelse.

På andra håll möter du babianer och apor på nästan varje safari. Olivbabianer och gula babianer patrullerar vägkanterna, grönapor stjäl från picknickborden, och blåapor och svartvita colobusapor lever i skogarna kring Manyarasjön och Arusha nationalpark. Flockarna är livliga att titta på, med pälsvård, gräl och lek, och det är klokt att hålla maten väl gömd.

Fågellivet i Tanzania är exceptionellt, med över tusen arter noterade i landet, och även den som är på sin första resa märker färgprakten. Den lilabröstade blåkråkan, med blå, lila och grön fjäderdräkt, sitter på varannan buske. Sekreterarfågeln skrider genom gräset och stampar på ormar. Strutsar, koritrappar, näshornsfåglar, gamar, fiskörnar och grå kronkranar fullbordar en lång och givande lista.

Flamingor är vattnets stora skådespel. Flamingor vid Magadisjön, sodasjön på botten av Ngorongorokratern, och vid Manyarasjön kan samlas i tusental när förhållandena passar, och då färgas strandlinjen rosa. Antalet varierar med vattennivån och säsongen, så se det som en möjlighet och inte som ett löfte. De regnigare månaderna från ungefär november till maj ger flyttfåglar och häckningsdräkt, och då har fågelskådarna det som bäst.

Missa inte de små sakerna. Dyngbaggar som rullar en boll av elefantspillning över vägen är mer underhållande än det låter, och din guide stannar gärna för dem. En flock dvärgmangust dyker in och ut ur en termitstack med medlemmar som hela tiden håller vakt. Agamer, kameleonter och vävarfåglar som bygger bo är små berättelser som fyller de stilla timmarna mellan de stora mötena.

Hur guiderna hittar djur handlar mest om att läsa tecken, inte om tur. De följer gamarnas cirklar, lyssnar efter varningsskrik från impalor, apor och fåglar och studerar färska spår i dammet. De ser åt vilket håll alla zebror tittar. Radiosnacket mellan guiderna hjälper också, och en bra guide säger ärligt till när ett möte redan är trångt och föreslår ett lugnare alternativ.

Vill du lära dig hur man ser en leopard ska du leta efter formen som inte stämmer. En gren med en utbuktning, en blek svans som hänger ned eller en skymt av ett öra med vit spets. Leoparder väljer en gren ovanför gräset och väntar. Tecken på rovdjur på marken är en plötslig nervös stillhet bland betande djur, en rad av gamar på marken eller en hyena som travar målmedvetet. Skanna långsamt med kikaren och låt blicken vila på skuggorna.

Djurens beteende på safari är värt att följa lika mycket som artlistan. Lägg märke till lejonhonan som kryper lågt och stannar, elefanten som flaxar med öronen och skakar på huvudet för att varna dig, eller zebran som lyfter svansen. Att vara tyst, stänga av motorn och ge ett möte tjugo minuter avslöjar ofta mer än att köra vidare till nästa. Ställ frågor till din guide, för guiderna älskar att förklara.

Den bästa tiden för djurskådning i Tanzania är oftast torrperioden från juni till oktober. Djurskådning under torrperioden är enklare eftersom gräset är kort, vattnet knappt och djuren samlas längs floder och vattenhål. Ett andra, kortare tidsfönster från januari till februari är också utmärkt, med kalvning på södra Serengetis slätter. De gröna månaderna mars till maj är lugnare, ofta billigare och bra för fåglar, men gräset är högt och vissa spår är långsamma.

En tidig safarikörning är nästan alltid bättre än en sen. Rovdjuren är aktiva under de svala timmarna, ljuset är mjukt och djuren har ännu inte dragit sig undan i skuggan. Många resenärer underskattar också hur mycket en dag i Ngorongorokratern eller Tarangire har att ge när du lämnar safarilodgen vid första ljus. Fråga om en picknicklunch i parken passar din resplan, för den sparar värdefull tid.

Till sist: realistiska förväntningar på safari ger en gladare resa. Du kanske ser ett byte fällas första dagen och inga kattdjur alls den tredje. Du kanske tillbringar en timme med en enda gepard och älskar det. Ju fler dagar du ger en safari, och ju flexiblare du är, desto mer visar bushen dig. Vi vill hellre att du kommer hem med några djupa möten än en lång lista med flyktiga.